Jag har alltid sagt att jag inte vill gifta mig. Har jag aldrig drömt eller längtat efter det. Kanske för att mina föräldrar aldrig gjort det. Jag försöker få min mamma och hennes Svenne att gifta sig efter 8 år, men Svenne säger bara "men hör du inte att det är farligt, man ska inte ta gift" ha ha.. jättekul. Verkligen. Inte.
Jag har aldrig förstått det här med att man ska bjuda in 100 personer, ha en jätte middag och en klänning stor som jag vet inte vad. Jag förstår faktiskt inte varför man ska gifta sig bara för att visa alla att man älskar varandra, är inte det en väldigt privat sak egentligen? Eller? Rätta mig om jag har fel. Eller nej, gör inte det. För man har ju faktiskt en egen åsikt och det här är min. Jag lär säkert ändra mig, men just nu, just idag så känner jag såhär. Punkt.
Jag har i alla fall sakta men säkert kommit fram till att jag vill gifta mig, även fast det låter farligt, Svenne. Jag vill stå med min älskade på en äng med vilda blommor runt omkring oss, i en vit, lätt klänning som är skön och vacker. Med en bukett som exploderar i vackra färger! Pioner är såklart ett måste. Jag vill gifta mig för att jag älskar den jag lever med och har barn och hus med. Dels som en livsförsäkring om någonting skulle hända och dels för att jag tror att vi skulle ha det så himla kul!
Så J, nu vet du. Det är bara att fria när vi sitter där med barn, för hus har vi ju redan. Börja planera, älskling!
Puss
En favorit
En annan favorit
