Vi har ett litet spöke i sängen som skiftar i färg som jag tänder på nätterna då hon vill äta. Hon är så fachinerad av spöket och kan kolla länge länge. Super bra sak för lite pengar!
VARFÖR ÄTER JAG DIPP MED LÖKSMAK FÖR, NÄR JAG VET ATT VILJA FÅR ONT I MAGEN UTAV DET?!
Åh jag blir så trött på mig själv, glömde ju självklart bort att hennes lilla mage kniper då. Men efter jag rullat hennes ben en massa (hon fiser oftast då och får ut en hel del om jag trycker upp benen mot magen och "rullar runt dem"), en massa magmassage och blöjbyte så verkar det nu ha släppt och hon börjar slappna av.
Kanske inte den intressantaste informationen, men men.
Nu ska vi somna om!
Klant morsan!!!
Dem senaste dagarna har Vilja haft riktigt dålig aptit, sovit sämre, skrikit mycket och gnällt så fort vi rört oss på något vis med henne som inte passar.
Har vart lite orolig så sökte på Google och läste detta idag:
"När ett barn utvecklas kallas det för utvecklingssprång, barnet lär sig nya färdigheter och börjar upptäcka världen på helt nya sätt.
Man kan förutsäga, så när på någon vecka, när man kan vänta sig att spädbarnet ska gå igenom en utvecklingsperiod. För de allra flesta kommer perioderna vid 5, 8, 12, 19, 26, 37 och 46 veckors ålder.
Fas 1: Först en jobbig period när barnet kräver extra uppmärksamhet. Det är inte bara vi föräldrar som inte känner igen vårt barn. Barnet känner heller inte igen sig själv! Allt har förändrats, barnet har liksom trätt in i en ny värld.
Tecknen på att ett nytt utvecklingsprång är på gång är ungefär desamma varje gång:
Barnet...
skriker oftare och mer.
vill ha mer fysisk kontakt och vill att du ska ägna dig mer åt det.
har sämre aptit.
är blygare och klängigare än vanligt.
sover dåligt.
suger mer på tummen.
är tystare och mindre livligt
Fas 2: Själva utvecklingssprånget: Vad som händer varierar för varje språng.
Fas 3: Nu följer en lugn period. En vila efter den ansträngande utvecklingsfasen och inför nästan stora språng. Under viloperioden är barnet gladare och mer självständigt än tidigare. Både föräldrar och barn kan njuta av barnets nya färdigheter.
SPRÅNG 3
Vid ungefär 11 eller 12 veckor är det dags för nästa språng. Precis när du trodde att ditt barn lärt sig att leka på egen hand, klarar den det inte så bra längre. Barnet har blivit blygt och klamrar dig fast vid mamma och pappa. Det äter och sover troligen sämre och är mer håglöst än tidigare. Det verkar också som om barnet blivit sämre på att göra vissa rörelser.
Att det tycks gå tillbaka eller står stilla i utvecklingen kan oroa föräldrarna. Men det är helt normalt. Snart kommer de påtagliga framstegen tillbaka.
Vid cirka 12 veckor lär sig barnet nyanser. För första gången uppfattar det förändringar i sina syn-, ljud-, känsel- och luktupplevelser. Barnet kan till exempel känna igen hur tonläget i en röst förändras eller hur någon ändrar kroppsställning. Barnet lär sig också kontrollera sin kropp allt bättre. Rörelserna blir smidigare.
Barnet kan följa något med ögonen på ett kontrollerat sätt och överblicka ett rum. Barnet kan också uppfatta ljud mer nyanserat än tidigare och experimenterar själv med ljud.
Så kan du hjälpa barnet: Som förälder kan man hjälpa barnet att öva sina nya färdigheter. Man kan ”samtala” och uppmuntra barnet att själv använda rösten på olika sätt - viska, prata högt, gurgla, tjuta... Eller man kan träna på att gripa och låta barnet känna på olika föremål, till exempel päls, siden, galon och ylle."
Här hittade jag denna information:
http://www.familjeliv.se/Foralder/Wiki/a190.html
Det förklarar ju saken och jag är nu mycket lugnare!
Viljas nya pyjamas, tror hon gillar den ❤
Kan inte bebis vänt så får man amma i bilen...
Vilja gillar Lars Winnerbäck
Idag har vi varit på promenad med Frida i vinterlandet här utanför. Jag älskar det. Det är så vackert och fridfullt.
Jag passade på att skotta lite efter promenaden när Vilja sov i vagnen, men hon vaknade rätt så snart.
Har lagat korvstroganoff, tagit ett härligt och avkopplande bad och plockat lite här hemma. En riktigt skön dag.
Imorgon får vi finbesök från Trollhättan och sen ska vi till Valla på middag.
Igår myste vi framför brasan, tränade i babygymmet och var på promenad med Viljas faster med sambo. En perfekt söndag!
Vi är helt nyvakna här på Ekebergsvägen. Vilja kunde inte komma till ro förrän 02.45 utan bara låg och gnällde och inget passade. Så idag fick vi lov att sova såhär länge. Fröken äter och jag ska försöka mig på att duscha och tvätta håret. Brukar gå bra. Vid 14.30 kommer Linda och Agnes och då åker vi ut till Emma i Odensbacken som bjuder på tacos. Vi ska stanna till vid Jacobsons möbler också, älskar den affären.
Tror Vilja kommer vara rätt trött idag då hon va vaken från kl 17 till 02.45 och bara sov två korta stunder på kanske 20 minuter var.
Nej, duschen var det.
Jag måste bara visa en bild där hon ler. Kvalitén är kass för kameran hittade inte fokus och att hinna fånga hennes leende är inte lätt. Men jag lyckades nästan!
Inatt har Vilja verkligen hängt på mig hela natten. Eller hon har hängt vid maten. Hon har inprincip vaknat så fort hon tappat taget. Imorse bajsade hon även ner hela min mage, armar, sig själv och täcket. Men nu är vi rena och redo för en ny dag!
Jag gillar vädret idag, första dagen som det snöar ordentligt. Lite mer minusgrader på det här så kanske det får stanna också, hoppas.
Härligt att hon kan underhålla sig själv i babysittern! En liten sund i alla fall :)
Igår blev våran tjej en månad gammal och gav oss även sitt första leende. Hjärtat smälte kan jag lova.
Tiden springer iväg och det känns så härligt ❤
Allt började på fredags morgonen kl 05.30. Jag vaknade av att jag hade mensvärk (som visade sig vara riktiga värkar) som höll i sig längre än vanligt (en värk håller i sig som längst i en minut) men somnade sedan om för att vakna kl 06 och sedan 06.30. Då gick jag upp för att äta några mackor och ta två Alvedon. Jocke åkte till jobbet och jag gick och la mig.
Jag sov till 11.30 och då var värkarna helt borta. Ringde Jockes mamma för att rådfråga lite om jag kunde få igång det igen och hon rekommenderade en lång och snabb promenad. Så när Jocke kom hem vid 14.30 tiden så tog vi en snabb promenad på tre kilometer och jag började känna av värkarna lite smått igen.
När vi kom hem så åkte vi in till stan direkt för Hampus och Pernilla behövde flytthjälp och jag ville hålla igång. Grabbarna bar, Pernilla packade och jag gjorde väl inte så mycket. Runt kl 18 så började värkarna göra ondare och jag började klocka dem och det visade sig att det var åtta minuter mellan dem ungefär. När klockan var 19 så var det åtta till sex minuter mellan värkarna så då köpte vi pizza och åkte hem. Här åt vi och sen tog jag ett varmt bad för att få kroppen att slappna av lite. Jag hade ingen aning om när man skulle ringa in till förlossningen och drog mig länge för att jag inte trodde att det var dags. Fick för min att jag inte hade tillräckligt ont för att få komma in.
Kl 21.30 ringde jag i alla fall. Hon på förlossningen gav två alternativ och det var att antingen skulle jag försöka sova (men sa att det nog inte skulle gå) här hemma och komma in på lördag morgonen då vi hade tid för igångsättning eller så skulle vi få komma in så jag kunde få något där som skulle hjälpa min att sova där i ett rum på BB.
Efter mycket velande så bestämde vi oss för att åka in. Vi packade ihop alla saker i lugn och ro och åkte iväg vid 22.15. Jocke körde väldigt lugnt och mellan värkarna (som kom med sex minuters mellanrum) så skickade jag iväg sms till våra familjer där vi skrev att vi var på väg in och att vi skulle höra av oss när allt var klart. När värkarna kom så fick jag försöka koncentrera mig på att andas och kunde inte riktigt prata samtidigt. Men det gick fortfarande bra och jag kunde hantera det.
I Eskilstuna så stannade vi på den gamla Shell/7-eleven macken och köpte frukt och smoothies.
Vi parkerade i parkeringshuset och gick bort med alla väskorna till förlossningen. Där fick vi plinga på och jag frågade om vi fick komma in för att föda barn. Och jodå, det fick vi minsann.
Nu var klockan 23.36 och vi fick ett undersökningsrum och jag blev inskriven. Där satte dem två elektroder på magen för att kolla hur ofta värkarna kom och vad bebisen hade för puls. Efter en halvtimme kom hon in igen och kollade hur allt såg ut. Nu var det ungefär fem-sex minuter mellan värkarna och hon trodde att vi skulle få ett rum på BB så jag kunde vila upp mig lite för hon trodde att det var ett tag kvar innan jag behövde bli inlagd på förlossningen. Hon undersökte mig för att se om jag hade öppnat mig något och jag var öppen hela fem centimeter!! Hon blev nog smått förvånad och jag vart så lättad. Det betydde alltså att det bara var hälften kvar nu.
Nu skulle vi få ett rum på förlossningen och hon frågade om jag ville ha lavemang innan och jag svarade att det nog kunde vara trevligt. Det var ju inte det skönaste jag gjort, lite smått obehagligt men gick så bra så.
Kl 00.45 fick vi ett rum på förlossningsavdelningen och dem satte dit elektroder på magen igen.
Jag förklarade att jag absolut skulle ha epidural när det var dags för det men fick till svar att man sätter epidural när man är öppen fem-sex centimeter och att jag inte verkade så påverkad av värkarna att jag skulle behöva det. Hon trodde jag skulle klara av det med enbart lustgas.
Jag skulle försöka sova lite och Jocke la sig på golvet (han blev erbjuden en saccosäck men ville inte ha någon) och sov i en timme.
Kl 02 så började det göra rätt så ont och värkarna kom tätare så jag ringde på personalen och fick lustgas. Det var en rätt så häftig men snurrig upplevelse. Var lite dålig på att börja andas i den innan värken kom men det gick helt okej.
Påverkad av lustgasen
Kl 03 så kom dem in och satte dit en infart (nål) på mig och undersökte för att se om jag öppnat mig något mer. Nu var jag 7-8 cm öppen. Hon frågade mig om jag ville känna efter där nere, för nu kunde man känna huvudet klart och tydligt men var inte alls så sugen på det. Då sa Jocke: ”älskling, är det säkert att du inte vill känna” och fick då till svar ”Ja det är jag! Men du kan köra upp ett finger och känna om du vill!” Det var lugnt sa han. Haha!
Kl 04.50 gjorde det riktigt ont och började trycka neråt (känns som att man är riktigt bajsnödig) och jag vred mig i sängen av smärta. Tyckte nog att det kändes väldigt mycket i svanken och jag krampade tag i Jockes händer när värkarna kom. Har för mig att det var två minuter mellan värkarna nu. Barnmorskan kom in och Jocke sa åt henne att ta hål på vattnet nu. Det gjorde hon och det gjorde inte ont men kändes lite obehagligt, som att något sprack sönder i magen och rann ut (vilket var precis vad som skedde).
När värkarna kom så har jag för mig att jag skrek att det gjorde ont och grät hysteriskt. Men har fått höra att jag var rätt tyst av mig. Skrek gjorde jag, men väldigt tyst och i syrgasmasken och då kanske det inte låter så mycket och grät, det gjorde jag.
Kl 05.45 var jag helt öppen och då var det dags att börja krysta. Har för mig att det var två kvinnor där inne med oss då. Kommer ihåg att barnmorskan fällde upp dem här hållarna som man kan ha fötterna på och då tänkte jag att ”nu är det verkligen dags, nu gäller det att ta i”. När värken kom så skulle jag ta tag i knävecken, dra benen mot mig, lägga hakan i bröstet och ta i allt vad jag kunde. Barnmorskan sitter då och säger ”och så tar du i nu! Lite till! Och så lite till kan du!” När jag trodde att jag tog i så att jag höll på att tuppa av så kunde jag konstigt nog ta i lite till. Det kändes så häftigt! Under en värk så krystade jag tre gånger och sen väntade jag in nästa värk och gjorde likadant. Krystade, hämtade snabbt ny luft, krystade, hämtade ny luft och krystade en sista gång innan värken var slut.
Efter ett tag så sa dem att dem behövde ha in en läkare för att bebisens puls var så svag. Dem satte en liten elektrod på hennes huvud när hon var på väg ut för att kunna se pulsen mer exakt och då såg dem att hon hade väldigt svag puls som låg på 60 och som inte steg efter värkarna och då blev det lite bråttom att få ut henne. En tjej hjälpte mig genom att krycka allt vad hon hade på magen och det gjorde förbannat ont.
I slutet på en krystvärk så kom huvudet ut och då gjorde det så otroligt ont. Det spände och det kändes som att jag skulle gå sönder. Var tvungen att vänta på nästa krystvärk för jag hade i bakhuvudet att om jag skulle ta i och krysta när jag inte hade en värk så skulle jag spricka. Och det ville jag inte. Jocke var så snäll som hejade och sa att nu var det inte långt kvar och jag bad honom bara att hålla käften för att det gjorde så himla ont. När sista värken kom så sa det bara ”slurp” så var hon ute. Kl 06.01.
Hon var väldigt blek så dem klippte snabbt navelsträngen och sprang iväg med henne till läkare som stod utanför och väntade. Jag blev aldrig orolig för jag såg att hon hostade lite när hon kom ut men Jocke frågade vart hon tog vägen och precis då kom dem tillbaka med henne och la henne på bröstet.
Känslan just där och då går inte att beskriva, det kändes så himla konstigt men samtidigt så självklart att det var hon som hade legat i min mage. Vår fina dotter. Helt skrynklig och så underbart fin. Lyckan går inte att beskriva och jag kan personligen känna att en förlossning är det häftigaste man någonsin kan uppleva och jag skulle absolut kunna göra om det. Flera gånger.
Vi är så lyckligt lottade som fick en frisk liten flicka. Med tio fingrar, tio tår och helt perfekt.
Vi älskar dig Vilja. Vår lilla sötnos.
Känslan som går genom kroppen när hon somnar på mitt bröst och bara myser. Länge ❤
Nu är vi äntligen på benen igen och alla tre mår kanon igen. Vilja har varit rätt dålig i magen men har sluppit febern som gav sig på mig istället.
Förra torsdagen var vi till BVC och hon vägde då 3800 och var 53 cm lång. Hon växer så det knakar! Imorgon ska vi dit igen och kika hur mycket hon väger nu. Spännande!
Jag måste ju såklart tacka för alla gratulationer vi fått och fortsätter få ❤
Tiden går så fort och snart är hon tre veckor våran lilla tjej ❤
Vilja äter, så varför inte uppdatera här när jag ändå inte kan göra annat än att bara ligga.
Jag lyckades duscha och tvätta håret i förrgår! Gick galant faktiskt, jag bäddade ner henne i badbaljan med täcke och filtar sen låg hon där och kikade runt när jag duschade.
Igår la jag ner henne i sängen där nere, började plocka lite, drog fram dammsugaren och kollar om hon reagerar något när jag sätter igång den. Hon reagerar genom att somna. Haha, skönt!
Det blir mycket skriverier om Vilja nu men det får ni nog tyvärr stå ut med. Håller på att skriva ihop förlossningsberättelsen också, så den kommer snart.
Nu har fröken ätit klart så vi ska somna om här igen.
Igår/inatt skrek Vilja nästan konstant från 22-02.30. Vi höll på att bli galna. Jag hade migrän och ni som någon gång haft det vet att höga ljud inte hjälper direkt.. Så Jocke fick gå runt med henne och försöka lugna ner henne med nappen, för bröstet dög inte heller. När klockan var 2 så provade vi bröstet igen och då var hon så utmattad att hon till slut slappnade av och somnade.
Nu försöker jag få henne att somna här så jag kan duscha och tvätta håret. Vi får se hur det går.
Puss
