johannafrisk

När jag blev gravid, eller nej. När jag tog två graviditetstest den där morgonen och såg att jag var gravid, och redan i vecka fem, så kunde jag inte förstå det alls. Jag grät, skakade och tog en varm dusch för att åtminstone försöka samla mina tankar. Jag var så glad.
Jag var aldrig orolig över att jag bara två dagar innan hällt i mig en flaska vin och ett par cider. För äntligen slapp jag gå runt och tro att det var något som inte stämde. Vi hade bara ett par månader innan bestämt oss för att "det blir som det blir", vi (jag) slutar försöka och det hjälpte mig att slappna av. Men ett halvår innan det så försökte vi verkligen. Eller jag rättare sagt. Jag ville så gärna medan J tyckte att vi kunde ta det lugnt. Vi hade ju precis köpt ett hus och det var mycket annat som behövde prioriteras. Väldigt klokt såhär i efterhand. Det enda vi var säkra på var att vi ville gärna ha barn i början på året. Inte senare än kanske juni.
Nu blir det ju inte riktigt så, men har insett att ett oktober barn är nog inte så tokigt ändå. Det kan till och med bli förbannat bra!

När jag såg på den där stickan som visade två röda streck så trodde jag att det var fel på den. Jag hade ju inte känt några biverkningar. Men dem kom. Snabbt.

Ett tag trodde jag att jag skulle få slippa illamående och spyor. För det var lite för bra för att vara sant. Mina första biverkningar var ömma bröst, dåligt humör och uppblåst mage. Runt vecka sju så började illamåendet och tröttheten att komma och jag hade ingen matlust alls. Det gick inte att jobba, så mamma fick hoppa in istället för mig. Jag fick berätta för henne på jobbet att hon skulle bli mormor. Hon blev överlycklig. Som jag nämnde så spydde jag inte i början. Vet inte riktigt när jag började med det, runt vecka åtta tror jag.
Det började med att det kom väldigt lätt när jag borstade tänderna. Eller en till två gånger per dag. Men sen var det hela tiden.

När jag i vecka 14 inte hade fått behålla varken mat eller vatten på en vecka, och gått ner tre kilo under samma vecka så var jag tvungen att läggas in på sjukhus. Innan vi åkte till Eskilstuna så gjorde vi ett tidigt ultraljud för jag ville se om bebisen levde. Det gjorde den. Den mådde väldigt bra dessutom. Men det hjälpte inte mig ett dugg, tyvärr.

Jag var så trött och helt matt i hela kroppen. Mina blodådror var väldigt svåra att sticka i för att jag var så uttorkad och jag hade ketoner (4+) i urinet som tyder på att kroppen har ställt in sig på svält. Mamma var med mig på sjukhuset då J jobbade. Vi hade kommit till sjukhuset (akuten) kl 17 den dagen. Kl 22 hade dem äntligen lyckats sticka mig utan att ådran gick sönder och jag fick dropp och mediciner. Dagen efter var jag rätt så pigg och efter att jag hade fått fyra påsar med dropp och lyckats behålla både frukost, lunch och middag så fick jag åka hem. J kom och hämtade mig. När jag kom hem var det bra i någon dag sen började jag spy igen. Dock inte lika mycket. Hade tre olika tabletter som jag skulle ta. Två av dem skulle tas tre gånger per dag.

Jag sov extremt mycket. Kunde gå och lägga mig kl 21, sova till kl 14 sen sov jag på soffan resten av dagen och kvällen. Jag ville hela tiden att det skulle bli kväll så jag fick gå och lägga mig. Så jag slapp vara vaken och tänka. Det värsta jag visste var att prata om graviditeten och jag kunde fortfarande inte förstå att jag var gravid. Det gick inte in. Jag ville bara be folk att hålla käften när dem grattade mig och jag ville inte alls prata om det. Jag mådde bara ännu sämre då.
Hade väldigt ofta ett obehagligt tryck i halsen som vissa dagar inte försvann alls. Började gå på akupunktur som jag tror hjälpte min en hel del.

Men i vecka 22 behövde jag läggas in igen. Hade nu gått ner 8 kilo totalt och denna gång mådde jag även dåligt psykiskt. För att aldrig få må bra, inte en enda dag på två månader tar rätt mycket på psyket kan jag lova.

Efter två nätter på sjukhuset där jag fick fler tabletter och dropp så fick jag åka hem. Mådde dåligt hemma i tre-fyra dagar sen vände det sakta men säkert och jag slutade spy.

Dem första veckorna väntade jag bara på att det skulle vända. Att jag skulle börja må dåligt igen. Jag vågade verkligen inte hoppas på att allt äntligen var över. Men så småningom fick jag börja trappa ner på ena medicinen (som jag tog tre gånger per dag) och även sluta helt med den den. Började gå upp i vikt och jag kunde också sluta gå på akupunktur. Matlusten kom också tillbaka. Har fortfarande inte gått upp alla kilon som jag förlorat sedan jag blev gravid, har ett kilo kvar tror jag.

Jag vet inte när jag började förstå och även kunde vara glad för att jag vad gravid. Men det var någon gång runt vecka 27 kanske.

Nu har jag äntligen lyckats sluta vara rädd. Rädd för att börja må dåligt igen. Nu njuter jag även fast det är väldigt tungt. Nu är jag i vecka 34 och har aldrig mått bättre (peppar peppar).
Jag kan äntligen längta efter vad som ska komma.

Det har varit jobbigt och jag hade aldrig klarat av det själv. Det är en sak som är säker! Nu är det bara sex veckor kvar av väntan. För sen börjar ett nytt kapitel i vårt liv och för varje dag som går så längtar jag bara mer och mer.